Angelica

Ni som läste min första blogg vet att det handlade om att jag är inne i en period där jag går från ett kapitel till ett annat. En slags övergång i livet.
Visst, hela livet är en utveckling. Varje dag, varje sekund.. men det tar tid att själv se och ibland till och med acceptera utvecklingen. Tillexempel som när det tog slut mellan mig och Simon. Det var en stor förändring och man vägrar acceptera den under en viss period.. men efter ett tag så förstår man. Plötsligt hittar man sig själv, ger sig själv ett handtag och drar sig upp och förstår. Just det där från att gå ner sig till att komma upp igen förändrar en själv så himla mycket. Jag har fått andra värderingar på livet och syn på kärlek.


Att jag fått det är nog att jag träffat nya människor. Nya människor som inte hållt på att analysera mig. Människor som bara haft respekt för en och umgåts för att de är intresserade av människor. Intresserade av att lära känna mig. Vi har umgåts, pratat mycket.. utan att kritisera varanndra. Bara lyssnat! Och genom dessa människor så har jag verkligen lärt mig att facineras av människor. Att se det som gör en människa till en människa, personligheter. Jag har själv börjat forma personlighet.
I tonåren så letar man ju och testar, men jag har förtått att man kan inte testa sig själv i olika fack, att försöka placera sig nåntans. Det man ska göra är att lyssna.. Lyssna på andra människor, ta det till sig och känna med andra. Jag tror att genom att göra det så sätter man sig själv på plats och bland andras ord och känslor så dyker ens egna upp.
Dessa människor jag träffat är starka personligheter som gör mig glad och stark. Det är vänner.


Vänner är som kärlek med vingar. Det är ett utryck som stämmer så bra.
Jag har respekt och är facinerad av mina vänners personligheter, jag tycker om att lyssna på vad dom säger. Jag tycker om att vara i deras närhet. Jag vill hjälpa dom om nått händer.
Vad är kärlek? Kärlek är när man känner en behaglig känsla i andras närvaro. När man vill ta del av människors liv. Finnas i deras vardag och i deras tankar, det är kärlek. Och det är nått jag känner för mina vänner och min familj.
Kärlek är inte bara att vara besatt av en människa, att man kallar den för ens själsfrände och älskar den hela tiden till max. Neeeej! det är sånt som jag trodde på förr. Att man skulle hitta sin själsfrände och älska den så starkt att man inte kan leva utan det.. Att man inte var hel utan den peronen. Det är hemskt vad man stänger in sig själv då... Det är sjukt egentligen! Hur kan man tro på nått sånt? Kärlek är vänner och familj.
Sen kan det ju hända att man träffar någon som hjärtat dunkar lite extra för och man blir tillsammans, i ett förhållande. Det är också kärlek, fast utan vingar. Man tycker om nån så mycket, precis som en vän så facineras man av människa och har respekt för den, fast lite extra..  Man facineras så mycket av den att den blir vacker och man vill vara endel av människan, man kan inte låta bli den. Man visar sin kärlek genom attge sig själv till den, närkontakt, man älskar den.
Men den där starka känslan är svår. Den leder ofta till problem och bråk. Man sitter fast, man är utan vingar. På nått sätt så får man för sig att den där människan som man älskar enbart är underbar och man blir otroligt sårad om den inte lever upp till ens förhoppningar . Därför måste man inse att kärlek handlar inte om att hitta nån slags själsfrände, det låser oss som människor. Det gör oss halva. Det finns ingen självsfrände inom den slags kärleken. Jag tror snarare sagt att en vän kan vara en självfrände. Usch va rörigt detta blev.. det är så svårt att förklara..
Men vad jag menar är att man ska se till att ha ett eget liv och se till att ens partner också har ett eget liv, så det inte blir att man delar liv och blir beroende av varanndra. Ifall det skulle ta slut så är det som ens halva liv försvinner och man blir så sårad att man inte kan vara vänner längre för man klarar inte av att se människan utanför ens liv, sen en del av sitt liv gå runt och leva sitt eget liv. Det mår man ju inte bra av.
Att ha ett eget liv så menar jag inte att man ska gå runt och leva ett helt annat liv som ens partner inte vet nått om. Attman vänstrar, har hemliga intressen och sånt. Jag menar mer att man tänker: Jag är jag, detta tycker jag om att göra, mina värderingar i livet ser ut såhär, jag drömmer om...
Det ska liksom inte vara: Jag har hittat min andra halva, hon gör mitt liv helt.. Jag tycker mer man ska tänka att man hittat en människa man trivs att vara med och vill leva med, inte att man inte kan leva utan den. Har man den inställningen och de tankarna så tror jag inte man börjar bråka om man tycker olika om nått t.ex. För då har man det där innbakat i huvudet att hon/han fortfarande är en egen individ även om det är dig hon/han valt att älska.
Många betecknar älska och vara tillsammans att man har nån slags makt över den andras liv bara för att man själv ingår där, men så är det inte.
Kärlek ska inte få en att känna sig fängslad och lättsårad. Kärlek ska vara starka känslor som känns befriande att leva i, befriande att kunna vara så nära och öppen och ändå bli omtyckt till max. Att någon älskar ens jag.


Drömmar har varit nått jag prioriterat högt upp på listan, högst upp till och med. Att nå sina drömmar och mål. Det har varit viktigt att bli nått, så att det syns utåt att man lyckats.
Jag prioriterar fortfarande drömmar högt, men har kommit på att mina drömmar är inte att bevisa världen nått. Mina drömmar är att få känna att livet är härligt. Känna mig harmonisk.
Att ta vara på nuet har blivit en viktigare del i mitt liv. Förr var det att hela tiden tänka på framtiden. Men jag har verkligen förstått att framtiden kan vi inte styra över. Man kan kämpa men aldrig vara säker, därför känns nuet viktigare.
Jag menar inte att man inte ska kämpa för sina drömmar. Men när det känns jobbigt att ta sig upp till drömmen är det verkligen en dröm då?
En dröm ser jag framför mig som en lång behaglig känsla av att man mår bra, att man är stolt.
Ser man till att må bra och göra det bästa av nuet, så känns det rätt just då. Och att hela tiden se till att må bra i nuet ger väl en lång behaglig känsla? Så länge man ser till att göra saker man mår bra av så tror jag livet blir härligt.
Jag mår bra av att vara med dessa människor jag pratade om här innan, jag tycker om att njuta av musik och konst. Jag tycker om att skapa. Jag tycker om kärlek. Jag tycker om att gifter. Jag mår bra av att avstå från vissa saker för att andra ska må bra eller behandlas rätt. Jag är intresserad av människor. Jag tycker om att sitta och diskutera med andra människor. Jag tycker även om att bara sitta tyst och njuta för mig själv eller med andra. Jag tycker om att dansa till musik. Jag tycker om att spela teater. Jag tycker om att handla smart.

Man ska ta vara på sånnadär små saker man tycker om.. inte bara tracka på sig en massa måsten. Att göra saker som känns bra leder till stora framsteg tror jag.
Att avstå från måsten och göra något behagligt är inte alls fel, det är rätt!


Det kanske inte framgår så bra i texten, men jag har annorlunda tänk på livet än vad jag hade förr. Det är en början på kapitel två.