Angelica

Igen får jag väl säga.. Har testat olika nu men måste nog säga att blogg.se är minst komplicerad så därför blev det denna.

Idag är det Söndag, vilket jag inte brukar gilla. Men denna Söndag har jag faktiskt ingen Söndags-ångest. Det känns härligt. Har varit på ett ganska bra humör hela dagen.

-------------------------------

Varför jag valde att göra en ny blogg nu är p.g.a att det känns som det är en ny start i mitt liv just nu och jag vill börja blogga därifrån.
När det var som sämst mellan mig och Simon och när det tog slut, så mådde jag inte bra. Jag var inte jag. Jag bearbetade sorgen på många konstiga sätt.

Men precis nu, för någon vecka sen kanske.. så kändes det som om jag vaknade upp på nytt tillsammans med våren.
Det var som att det bara sa plopp och jag förstod på nått sätt att jag är jag. Att jag är mitt uppe i livet med hur mycket möjligheter som helst. Jag kan nog inte säga att jag varit singel och fri förenns när jag kom på detta. För jag har haft den där människan i tankarna, brytt mig och tänkt tillbaka på allt vi hade tillsammans och hade en känsla av att jag aldrig kommer få det så fint igen. Visst kommer jag aldrig få tillbaka den känslan. Men det finns andra nya känslor och händelser att uppleva.
Det känns liksom som om den tiden var det första riktiga 'kapitlet' i mitt liv som verkligen har format mig. Och nu känner jag att jag har tatt mig igenom det första kapitlet och det är början på det andra.

Visst saknar man det första kapitlet, men en bok måste fortsätta... men den vore ju inget utan sina föregående kapitel? Det är just det jag försöker få honom att förstå, men då blir han arg på mig och tror att jag bara vill glömma allt och han tar det som om jag vill såra honom..
Jag vill ju inte förtränga bort det första kapitlet, jag vill fortsätta vandringen till nästa.. Att börja om på en helt ny bok är omöjligt när man kommit så långt. Man ska fortsätta med historien man har bakom sig. För det du varit med om finns där i dina rötter och det går inte att ta bort. Man formas efter det man har bakom sig. Det var det jag insåg sen kunde jag börja bearbeta sorgen och nu har jag förstått handlingen och fortsätter antagligen in i andra kapitlet.. Det känns så iallafall. (skulle velat att han var med i det också, fast i en annan relation. men han ville inte..det funkade inte)
Jag vet inte vad detta kapitel handlar om. Jag bara känner att det är påväg. Vad det handlar om förstår man nog inte förenns det är slut. Tills dess lever man i det. Och det är vad jag tänker göra nu...